"Ylva"

Min mor är inte den vanliga alkoholisten eller a-lagaren som ni ser på parkbänken i stan. Hon är den som fortfarande kan sköta ett jobb. Men hon är usel på att sköta sina relationer till de hon håller av mest. Hon är självisk, tänker mer på sig själv än andra, så länge hon är nöjd är allt bra men då hon inte är nöjd då får alla runt omkring henne ett rent helvete.


För tre år sedan bröt jag kontakten med henne. Jag orkar inte skydda mig själv mot henne varje gång jag hälsar på. Jag orkar inte skydda henne från sig själv. Jag orkar inte vara på min vakt hela tiden, varje minut, varje sekund.


Trots att jag brutit kontakten med henne i ett försök att hjälpa mig själv må bättre, går det inte en dag utan att jag undrar om jag gjorde rätt. Om jag hade kunnat hjälpa henne ur sitt beroende. Det går inte en dag utan att jag slår på mig själv för min oförmåga att kunna finnas där för henne och för att jag är så vek att jag inte ens kan stå emot när min mor dricker. Jag menar, det är väl inte så farligt, dricka måste väl vem som helst få göra? Varför klarar då jag inte av att se det? Varför orkar jag inte finnas där och stoppa henne? Varför kan jag inte vara den som säger att hon ska börja dricka vatten i stället för vin eller vad det nu var hon sist hade upp i glaset?


Jag är den första som dömer min usla handling att bryta kontakten med min mor. Min omgivning är de andra som dömer mig.


Jag har aldrig rätt i något och jag har inte genomskådat något. Min mor har inte alkoholproblem. Det är inte därför hon öppnar en burk öl kl 15.15 när man precis har anlänt. Eller när hon inte kommer ihåg att hon redan har ett glas vin i vardagsrummet men går och tar ett nytt glas med vin. Eller då hon inte minns att jag med fler har tittat på en film hon vid det tillfället inte ville se, men kräver att vi ska titta på nu då hon vill se den filmen. Eller det värsta, när hon hotade att göra mig arvlös i en diskussion, inför sina grannar och min svärfar. Eller när man ser henne dricka ett antal glas vin innan maten, ett annat antal glas vin under maten och ytterligare vin efter maten. Lägg där till ölburkar, konjak, irish coffee med mera. Nej, det är inte som jag tror. Detta var bara under en kväll. Lägg till samma mängd dagen efter. Eller att hon på morgonen dagen efter sätter sig i bilen och kör. Jag sitter med andan i halsen och ber till Gud att inget kommer hända.


Och ursäkterna när hon insett att hon sårat mig. Alltid en kram och orden förlåt.


Jag har dock börjat hitta mig själv igen. Jag är inte lika arg längre. Jag kan le mot min nästa utan att känna mig falsk. Jag kan vara vänlig mot andra utan att kasta småspik samtidigt. Allt detta tack vare att jag slipper tassa på tårna runt min mor.


Kanske kommer hon någon gång till insikt. Kanske gör hon det aldrig. Jag vet bara att jag var tvungen att släppa henne för att rädda mig själv.

Hjälp & Stöd Swisha oss