Anhörig

"Ulrika"

Jag hatade den han blev när han drack. Den glada trevliga mannen han blev mot alla andra utom mig. För varje glas han drack växte ilskan och avskyn mot mig, för jag visste ju att han inte mådde bra under ytan av den berusande glädjen han delade med de andra.


Jag hatade den jag blev när han drack. Den tråkiga inåtvända kvinnan som hjälpte till och sopade saker under mattan och inte tog det på allvar; inte tog på allvar att mitt och barnens liv blev påverkade och i vissa stunder kaosfyllda.


När jag ändå till slut bröt upp och försökte skapa mig ett eget liv, var det svårare än jag förväntat mig. Nu hade jag ingen kontroll alls. Många helgnätter låg jag vaken och väntade att polisen skulle ringa på dörren och tala om att han omkommit.


Till slut fick jag nog. En sommarnatt höll han på att drunkna i hamnen men räddades i sista stund av en slump. Jag var så arg på det han utsatte oss för. Då bestämde jag mig för att det var nog, jag vägrade vara medberoende längre och lämnade tillbaka allt ansvar jag burit åt honom. "Ditt liv, ditt ansvar", skrek jag i telefonen. "Jag vägar att se på när du förstör ditt liv, jag bryter all kontakt med dig."


Det var det svåraste men bästa jag gjort jag, både för honom och för mig. Det blev vägen tillbaka till livet för oss båda.

Hjälp & Stöd Swisha oss