Magnus

Jag har varit nykter i 23 år, fem månader och tre dagar. De första åren var jag anonym nykterist, bytte stad, bytte jobb, bytte vänner, bytte familj. Jag knöt näven i fickan och bet ihop. Jag hade turen och slapp ta något återfall även om gudarna ska veta att det vara nära flera gånger, riktigt nära.


När jag släpptes ut ur den nedpissade fyllecellen, kraftigt nedkyld, det var mitt eget piss, var jag först nykter i tre dagar. Skakandes. Sen skällde jag ut flera av mina nära vänner:


- Varför har ni sagt nåt? Varför har ni bett mig söka hjälp?


Alla svarade likadant:


- Men snälla Magnus, det har vi gjort. Varje helg. I många år.


Sen kom jag i behandling. Jag var nykter i tre veckor och började känna mig starkare, friskare.


Behandlingen fortsatte. Jag var nykter i tre månader och började få en fruktansvärd ångest. Jag hade nästan inga vänner kvar. Jag insåg att jag supit bort dom. De hade ledsnat på att ta hand om mig och försöka städa upp efter konsekvenserna av mitt drickande. Och så många av dem som jag svikit, ljugit för, bedragit. Alla utom en vän, den pålitligaste av dem alla, som alltid levererade. Jag bytte stad och sammanhang.


Jag var nykter i tre år och vågade för första gången lämna skogen och ingå i något slags normalt socialt sammanhang, en större middag. Men inte utan livvakt, ett slags målvakt som fick ta emot frågorna, hålla mig i handen, valla mig tillbaka till hotellrummet där jag kunde hålla mig fast tills knogarna vitnade.


Under den middagen, och under många liknande sammankomster sedan dess har konversationer likt dessa varit standard:



  1. Nej tack, jag har druckit min kvot (nästan ingen klarade av det svaret, slutade ofta med gräl).

  2. Nej tack, jag kör (accepterades ibland, men inte gång på gång, och i synnerhet inte då min dåvarande fru var synligt gravid, då kunde folk faktiskt bli på riktigt förbannade).

  3. Nej tack, jag äter en penicillinkur (funkade ibland, men oftast inte, typ "ja men lite kan du väl ta i alla fall").

  4. Nej tack, jag är muslim (den funkade nästan alltid, folk blängde en stund, såg glosögda ut, himlade med ögonen, vände sig om, och gick därifrån och störde mig inte mer den kvällen).

  5. Nej tack, jag är allergisk (funkade aldrig, blev bara en massa tjafs som slutade med att de tyckte att jag var dum).

  6. Ja tack (funkade alltid, lät dem hälla upp, men drack ingenting, drack ur glaset bredvid, oftast med vatten, ingen märkte någonsin det, jag blev inkluderad i normen, i synnerhet om jag skrattade högt och drog sexistiska skämt, då fattade ju alla att jag tog bra, liksom).

  7. Nej tack, jag är alkoholist (funkade aldrig, folk ifrågasatte det, de trodde mig inte, tyckte jag var en töntig drama queen, också ofta med följdfrågan "Hur då menar du? På riktigt? Dricker du INGENTING?" Och när jag svarade nej på den frågan vände de sig om och gick).

  8. In my dreams skulle det funka med Nej tack. Just like that, liksom.


Jag har många gånger på olika arbetsplatser suttit i samtal med kollegor om rökningens gissel. I princip alla som röker bär ju på en önskan om att sluta och det är fullständigt socialt accepterat att prata om det. Alla har sina historier om hur svårt det är, hur de ibland har lyckats under kortare eller längre tid. Och samtalen brukar vara ganska initierade kring vilka mekanismer som skapar återfallet och varför man trots allt röker. Och man brukar vara ganska överens. Och man applåderar den som lyckas sluta då ju alla klart och tydligt ser alla vinsterna, inte minst personen själv som går i mål.


När de samtalen tagit slut, har jag varit elak nog att säga: "backa nu bandet, sök 'tobak', ersätt med 'alkohol'."


Tystnad, alla reser sig upp och går, ridå.


Det är det stora mysteriet, tycker jag.

Hjälp & Stöd Swisha oss