Barn & Unga

Jenny

Jag var väl ungefär 3 år gammal när jag blev vaktmästare hemma på helgerna. Mamma och pappa hade somnat kraftigt berusade och jag gick runt och hällde ut halvtomma ölburkar. När jag blev lite äldre blev det också oöppnade, för jag visste att de tappat räkningen och varje tomburk innebar mindre ångest för mig dagen efter. Jag släckte levande ljus och lampor innan jag gick och lade mig.


När jag var 7,5 år blev jag mamma till min nyfödda lillasyster. Det gick inte lång tid innan jag blev ofrivillig barnvakt, min syster grät och jag grät och ringde pizzerian där mina föräldrar satt och bara skulle ta en öl till. Jag hämtade på dagis på fredagseftermiddagar när pizzerian drog mer än att ta sitt föräldraansvar, jag frontade och låtsades att det var jag som glömt att hämta. Jag minns att jag en gång skakade min syster i frustration. I vuxen ålder insåg jag hur illa det kunnat gå. Jag var så elak mot min syster, jag slog henne aldrig men hon var ett ok på mina axlar, ett ansvar jag aldrig bett om och jag lät det gå ut över henne. Jag var bara ett barn och jag vet att jag inte bär ansvaret, men jag har ännu vid 43 års ålder inte helt förlåtit mig själv.


Jular, nyår och andra högtider var nog värst ur ett känsloperspektiv ändå. De var mysiga fram till julbordet men sedan började ångesten när jag noterade antalet nubbar och öl som förbrukades. Kvällarna spenderades ensamma i mitt rum med julklappar jag var glad för men bråkandet utanför dörren, som följdes av tystnaden när de äntligen somnat, gav mig sådan ångest. Ut och hälla ut sprit och öl och släcka ljus. Igen.


Pappa pucklade på mamma och det dundrade i gipsväggarna. Det köttiga ljudet av knytnävar mot en överarm ekar fortfarande i min hjärna. Mamma ringde polisen. De kom, men pappa hade hjärntvättat mig och sagt att om jag skvallrade för polisen så skulle jag aldrig få träffa honom och mamma igen och socialen skulle splittra mig och min lillasyster och jag skulle aldrig få träffa henne heller. Jag trodde honom och sa ingenting till polisen. De borde ha kontaktat socialen, det gjorde de inte. Ingen av alla gånger det hände.


Någonstans i tonåren bråkade jag med min mamma som var full. Hon greppade ett kvastskaft och försökte strypa mig men jag knuffade lätt bort henne. Hon föll och tappade medvetandet och jag tittade inte ens om hon andades utan gick därifrån och umgicks med kompisar. När jag kom hem låg hon inte kvar där hon fallit så jag antog att hon överlevt. Det var tyst i lägenheten och jag såg inte efter hur hon mådde. Jag brydde mig helt enkelt inte.


Så många händelser, ett axplock ur min och min lillasysters verklighet när vi var barn. Vår mamma slutade dricka så småningom men hon förlät aldrig sig själv trots att både jag och min syster gjorde det. Nu är hon borta sedan 5,5 år och jag saknar henne varje dag.

Hjälp & Stöd Swisha oss