Barn & Unga

"Sara"

Konstigt nog har ingen egentligen någonsin försökt få mig att dricka. Visst har någon enstaka frågat om jag har något motiv men även den frågan kommer först när de känner mig. Detta trots att jag jobbat både på Finlandsbåtar, i Magaluf och på Aiya Napa. Om folk kände till hela sanningen skulle de kanske fråga sig hur jag kunnat jobba på sådana ställen.


Min far var världens bästa far när han var nykter. Han skämde bort oss barn, mig kunde han skjutsa till andra sidan jordklotet om så behövdes. Jag vet att ingen annan jag träffat har fått lika mycket tid och omsorg som jag och mina syskon fått. Vi gjorde ofta utflykter och resor. När jag var liten och slog mig gick jag alltid till pappa. Då slutade jag gråta även om det gjorde ont i ett sönderskrapat knä. Men från en dag till en annan kunde han inte känna med någon. Han tyckte inte synd om dig när du grät.


När han var full var han en helt annan person. Om han drack kunde han inte sluta förrän han spydde. Det hände att han blev liggande i sängen i flera dagar i sitt rus. Som ett barn, skrikande och gapande och rätt hjälplös.


När han dog var jag den enda som inte grät. Jag tror jag ärvt en del av hans oförmåga att känna sympati.


Jag har aldrig kunnat känna någon sympati för någon som dricker. Endast förakt. Trots detta verkar jag kunna umgås med fulla människor och sådana som dricker. Jag kan hantera dem. Så väl att de flesta aldrig ens noterar att jag inte dricker i sällskap eller hur jag föraktar dem och hatar alkohol. Jag känner mig lite falsk och antar att något är fel på mig.


Varför har jag blivit så onormal? Ja, att inte dricka anses onormalt. Men jag kan inte. Jag vill inte veta hur jag skulle bete mig men framförallt har jag alltid undrat om jag skulle kunna sluta om jag började. Ibland är det bättre att inte veta vad du avstår. På det sättet kan jag gömma mig bakom mitt förakt och min avsky. Slippa ta reda på sanningen – skulle jag kunna dricka eller skulle jag vara som min far?

Hjälp & Stöd Swisha oss