Barn & Unga

"Bea"

Jag drack för att ha kul, så som alla gör. Jag drack för att förhöja en redan bra stämning och för att slippa sitta gråtandes på fester när depressionen och ångesten var som värst. Det kändes inte som något konstigt. Det var inte förrän jag tog emot hasch från en bekant som jag förstod att alkoholen inte hjälpte till för att rädda situationen längre.


Jag hade alltid varit emot knark och alkohol också egentligen. Jag hatade ju när mina föräldrar drack och jag höll på att falla isär när min storasyster inte gick att få tag på under hela kvällen och vi fick ett samtal av polisen om att hon fick spendera natten i fyllecell. Jag tog emot hasch för första gången och tänkte "Nu mår jag så jävla dåligt, jag skiter i allt". Under en festivalvecka den sommaren tog jag emot flaska efter flaska, "cigarett" efter "cigarett." Den sista kvällen på festivalen försvann helt. Jag vaknade upp utan byxor i en skog och låste sedan in mig på ett utedass för att slippa tänka, undra, älta vad som hade hänt och hur jag lät mig själv hamna där med en miljon minnesluckor. Jag hade ju lovat mig själv att aldrig ens testa. 


Efter det lovade jag mig själv att aldrig mer ta emot något att röka eller dricka från en okänd person. Jag började sakta men säkert att arbeta på att få tillbaka någon slags självkänsla och började ifrågasätta mitt tidigare beteende. Ett år efter festivalen slutade jag dricka alkohol helt och hållet.


Men jag är tacksam. Tacksam att jag slutade innan det gick längre, innan jag tillät mig själv att ta tyngre droger och fastnade i ett beroende omöjligt att ta sig ur.

Hjälp & Stöd Swisha oss