Barn & Unga

"Samuel"

När jag var liten upplevde jag mormor som aningen bitter, hon blev alltid gnällig på min morfar i samband med middagar. Åren gick, och det var inte förrän jag kom upp i tonåren som jag insåg att vinglaset ständigt fylldes på, och tömdes i två klunkar. Från att ha varit min bästa vän, har jag och morfar glidit ifrån varandra rejält. Samtidigt har jag fått en vuxen insyn i hur livet är att leva med en alkoholist som make, pappa, och även morfar.


Han blir personlighetsförändrad när han tar till flaskan och det går ut över alla; framförallt är det något som fått ett fantastiskt långt och fint äktenskap, att bli något som endast finns kvar på grund av de 5 procent som fortfarande är bra. Till viss mån tror jag att min mormor stannar av omtanke för att han skulle supa ihjäl sig annars.


Jag har växt upp under fantastiska omständigheter, världens bästa familj med närvarande släkt och vänner. Min morfar var min förebild, och dessutom bästa vän. Jag minns allt från fiskekvällar till hur vi antingen planterade eller sågade ner träd. Jag fick helt enkelt vara Emil i Lönneberga, lära mig spika, hamra, och kände att jag kunde dela med mig av allt.


Idag är jag 24, och känner för varje gång jag träffar min morfar hur vi glider ifrån varandra, och hur jag skäms över att han blir så märkbart full så snabbt. Han har gått från att vara en underbar make, pappa, morfar, och bästa vän, till att bli en främling vars värderingar jag inte längre delar.