Barn & Unga

"My"

Jag tror inte att någon hade förväntat sig att min pappa, egenföretagaren, skulle vara alkoholist. Allra minst jag. Mamma visste nog, kanske var det därför hon valde att lämna honom till slut.


Trots att jag bodde med pappa ensam i så många år så var det inte förrän jag flyttat ut som jag såg det som jag under hela min barndom blundat så hårt för. Jag insåg plötsligt att det inte var normalt att en förälder drog fram en dunk rödvin varje kväll och drack ur vanliga dricksglas fyllda till bredden. Att man som barn inte ska behöva se sin pappa ramla gång på gång under helgerna... ner för trappan, på uppfarten, in i teven. En gång ramlade han och råkade bita av sig en ordentlig bit av läppen så han fick åka in till akuten. Jag förstod inte då varför han hade ramlat, varför han tog en taxi till sjukhuset eller varför han lämnade mig (9 år) och min syster (6 år) ensamma hemma kl 3 på natten.


Jag förstod att pappa var alkoholist en gång när jag var hemma hos mamma på kvällen och hon kom ner till mig och frågade 'Har du pratat med pappa ikväll?'. Jag svarade nej och hon fick en vass oro i blicken. Sedan visade hon ett sms som hon fått några timmar tidigare, från pappa. Det stod: 'Hälsa tjejerna att jag är ledsen. Men jag orkar inte mer'


Jag ringde pappa flera gånger, kände hur paniken växte inom mig för varje signal som gick utan att han svarade. Till slut körde jag hem till honom och hittade honom snarkandes i sin säng, med en flaska sprit på sängbordet. Jag förstod att det inte var normalt. Jag försökte bryta kontakten. Fick sms om att han skulle gå ut och skjuta skallen av sig, att det var mitt fel. Jag bröts ner alltmer och var så svag inför pappa. Tyckte synd om honom och ville hjälpa, men nådde inte fram. Han började skriva elaka meddelanden till sina kunder när han var full, började köra bil full, skriva statusuppdateringar. Jag skämdes så. Ibland önskade jag att han bara kunde ta livet av sig och få det överstökat... en tanke jag såklart skämdes oerhört för. Han var ju min pappa och jag älskade honom.


Så föddes min son en ruskig höstnatt. Pappa var full när jag ringde och sa att han blivit morfar och då fick jag nog. Sa att om han vill vara en del av våra liv så får han bli nykter.


Det har varit en jobbig resa men nu är han snart där, nykter.


Han fann en mening i livet - min son - och mitt ultimatum står kvar, vilket han vet. Men oron finns alltid kvar och är djupt rotad inom mig. Jag har lovat mig själv att min son aldrig ska behöva känna som jag gjorde, att han aldrig ska behöva skämmas på det viset eller bli vuxen så tidigt som mig. Jag vill vara hans trygga punkt, finnas i alla lägen och hans ska aldrig behöva oroa sig för mig som jag oroade (och oroar mig) för min pappa.