Barn & Unga

Martina

Där låg han raklång på vardagsrumsgolvet. Jag sprang fram och puttade till honom lite. Han reagerade inte. Puttade lite hårdare, men fick ingen reaktion.


Är han verkligen död?


Ser en tom flaska sprit bredvid honom och en tom karta Citodon.


Får ännu mer panik och ringer 112 och berättar vad som hänt, vad jag ser och att jag tror han är död! MIN PAPPA ÄR DÖD, skriker jag i panik.


Rösten i mitt öra lugnar mig och berättar lugnt och sansat hur jag ska få en reaktion från honom. Jag gör som hon säger och får direkt en liten, liten reaktion. Hon ber mig sedan att försöka lägga honom i sidoläge men jag kan inte. Han är för tung. Jag kämpar mig svettig men det är omöjligt. Hon lovar att skicka ambulans och frågar sedan om jag har någon annanstans att bo? Jag svarar ja, jag bor hos mamma. Hon tycker det är bättre att jag åker hem och låter ambulansen ta hand om pappa.


Lägger på luren och går ut. Jag klarar inte stanken därinne. Jag är så sjukt förbannad just då. Sätter mig utanför en stund och ser en polisbil komma. Hon skickade aldrig en ambulans. Men pappa kommer få hjälp i alla fall. Min ilska förvandlas snabbt till ledsamhet. Stackars pappa. Min stackars, hjälplösa pappa.


Men var det verkligen honom det var synd om? Jag då? Mina syskon? Alla nära och kära? Vi som kämpade dagarna in och dagarna ut med denna människa! Så tänkte jag aldrig då. Hela tiden tänkte jag bara på att pappa skulle ha det så bra som möjligt trots att den här historien bara är en av många, många, många.


Jag bestämde mig redan i tidig skolålder att jag aldrig skulle bli som pappa.