Barn & Unga

"Marie"

Jag minns att jag hade en liten docka som barn. Jag satt med den i famnen och lovade att ”när jag blir stor ska jag aldrig bli som mamma”. Alla mina barndomsminnen handlar om fylla, slagsmål, bråk och frånvaro. Vi flyttade till Sverige från Finland när jag var sex år. När vi gick av färjan var mamma så packad att jag var livrädd för att hon skulle tappa bort min lillebror. Det var så många myndigheter inblandade under min uppväxt, men ingen sa till oss barn: ”Jag förstår att ni är jätterädda. Hur mår ni?” Alla vi syskon fick skador på olika vis. Främst ensamheten.


När jag själv gled in i ett eget missbruk följde jag ett mönster som jag hade lärt mig. Som förälder med ett missbruk sätter man inte sitt barn främst, så är det bara. Man tillfredsställer sitt eget behov av drogen i första hand. Det är klart att mina barn också tog skada. Jag hade konstant dåligt samvete gentemot barnen. Jag kunde överkompensera och köpa en massa leksaker. Men det enda de ville ha var ju en nykter mamma. Jag kunde inte hålla löftet som jag gav till min docka, när det gällde mina barn. Men mina barnbarn har aldrig sett mig onykter.