Barn & Unga

Malin 1(2)

Min mamma låg inne för att förlösa min lillebror när jag var 5 år. Pappa skulle se efter mig... Redan där och då, drabbades jag av panikångest och separationsångest. Min pappa som skulle se efter mig på natten, som skulle sovit bredvid mig för att lugna mig när mamma var borta, stack. Han stack ut mitt i natten för att törsten var större än kärleken till sitt barn (mig).


Jag skrek mig hes, jag skrek efter pappa. Jag grät. Tills jag kräktes. Och grät tills jag somnade. Även fast jag bara var 5 år, kommer jag ihåg att jag tog hinken med mig till mammas säng och gömde mig under täcket och grät. Ensam. 5 år. Och alldeles livrädd.

På morgonen vaknade jag och pappa var där, jag grät och berättade vad som hänt och att jag skrek efter honom hela natten, hans svar: jag var i köket hela tiden, du måste ha drömt.


Ja just det. Du var i köket när jag kräktes av rädsla men struntade i att komma?


När mörkret faller utanför fönstret, då är ingen trygg längre. Kanske är det därför jag fortfarande vill ha svag belysning när jag sover även fast jag är 27 år.


Alkoholen har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas. Och genom alla år blev det bara värre och värre. När jag var barn fick jag höra från kompisar att de sett min pappa liggandes i nån buske vid tunnelbanan. Åkte pulka med en kompis när vi var ca 7 år, pappa kom dit, sluddrade och ställde sig och kissade i den vita snön, mitt framför oss.


Jag har alltid fått höra ursäkter, lögner och ofta har det helt enkelt varit mitt eget fel att han gjort som han gjort. Jag är ju inte den bästa dottern han kunde önska. Mig ville han ju inte ha. Jag har alltid varit en tjock gris. Mig kan ingen lyssna på för jag är inte tillräckligt smart.


Ju mer han trycker ner mig desto bättre verkar han må. Jag har varit slagpåsen.


(Läs andra delen av Malins berättelse här)