Barn & Unga

Lotta 2(2)

Jag och min syster gick till skolan - för att komma hem till dagliga självmordsförsök. Ambulans. Tal med olika psykläkare, vilka jag - endast tio år gammal - sågade i varje samtal då de bara gav mer mediciner. De förstod inte hur manipulerande och alkoholiserad hon var.


Ett tag kom jag och min syster överens om att inte hitta mamma. Låsa dörren och gå ut. Vi visste hur lång tid vi var tvungna att vänta på stan. Hur vi skulle klara polisförhör.


Men mamma dog aldrig.


Istället blev vi vräkta. Vi kunde inte gå in i affärer, hon hade kritat överallt. Jag fick iväg henne på behandlingshem när jag var i början av tonåren. Jag hälsade på alla jular. Hon sov och jag fick se på tv. Ensam. Mörkade allt för kompisar, levde dubbelliv. Täckte upp och var duktig.


Det var mordbränder och dödshot. Vi var rädda jämt. Mest för mamma. Jag lyckades övertala barnavårdsnämnden att få bo på långtidshotell. Mamma var inlåst på psyket, jag hälsade på varje dag efter skolan.


Sista januari 2017 dör min mor. Hade jag vetat 1968 att hon skulle bli 89 år hade jag besparat mig många nätter, dagar, månader och år av oro och vaknätter. Hon var ett medicinskt mirakel. Hon var fantastisk. Nu sitter jag här och saknar. Saknar den mamma hon var, saknar allt som kunde ha varit bra i mitt liv. Som blev förstört på grund av henne. Eller; på grund av läkare som skrev ut allt hon stoppade i sig. Jag fick henne nykter på 90-talet med hennes egen hjälp. Men skadorna var stora. För hela familjen inklusive mina barn. Men jag beundrar henne att hon vågade sluta. Hon fick möta skuld varje morgon och hade svår ångest. Det hade varit lättare att fortsätta dricka.


När jag tömde hennes äldreboende hittade jag en hel necessär med tomma kartor av sömntabletter och lugnande medel. Hon lurade alla in i det sista.


Jag försökte rädda min mamma sedan jag var åtta år. Nu ska jag rädda mig själv. Det är tomt. Och jag vårdar de fina minnen jag har. Men förbannar alkohol, cigaretter, tabletter och de som inte ser eller förstår. Många barn lider i tysthet. Många missbrukare likaså. Bördan är stor för anhöriga. Jag saknar min mamma.


(Läs första delen av Lottas berättelse här)