Linnea 2(2)

Jag blir arg å mina och mina kollegors vägnar, men också ledsen för de andra resenärernas skull. Varje minut vi måste lägga på att hålla koll på och ta hand om överförfriskade resenärer, är en minut vi inte kan lägga på att stötta flygrädda, finnas till för barn som reser ensamma eller i värsta fall vara snabbt på plats med livräddande insatser vid sjukdomsfall. Tänk bara på de som sparat i år för att kunna ta hela familjen till Thailand, och så sitter de med hjärtat i halsgropen under en lång tolvtimmarsflygning och måste se till att deras barn inte kommer i vägen för den stupfulla stolsgrannen. Eller ha någon som ständigt sparkar i stolsryggen, eller välter ut drinkar över flera säten. Skulle någon få för sig att ta järn efter järn under en lång bussresa? Nej, knappast.