Barn & Unga

Johanna

När jag var femton år så dog min morfar. Senare samma år valde min mormor att avsluta sitt liv. Jag minns såväl samtalet om hennes död. Det var i det ögonblicket som jag förstod att min mamma också var förlorad. Förlorad till missbruket.


Trots att jag aldrig berättade för någon om den ohållbara situationen hemma så uppdagades den så småningom av andra. Redan som nioåring lämnades jag ensam om nätterna. Ibland hade mamma fortfarande inte kommit hem när det var dags för mig att gå till skolan. Många gånger gruvade jag mig också för att gå hem och blev ofta ledsen när den sista lektionen för dagen var slut.


Högtider såsom födelsedagar, men också skolavslutningar var alltid väldigt jobbiga. När jag fyllde år blev jag sällan ordentligt firad och mamma var ofta full även på min födelsedag. Vid skolavslutningar brukade jag förbjuda henne från att komma. Jag skämdes så mycket för min mamma, att hon inte var som andras. Lite visste jag, att många andra barn hade det exakt likadant.


När mina morföräldrar dog bodde jag sedan några år tillbaka inte längre hos min mamma. Hon ringde dock flera gånger per dag, ibland hela nätterna. På rutin skickade hon också sms varje kväll om att det var hennes tur att avsluta sitt liv. Morgonen därpå brukade hon skratta och meddela att hon fortfarande var vid liv. Samtidigt låg jag vaken om nätterna och planerade hennes begravning. Genom att i huvudet spela upp olika scenarion för hennes död försökte jag mentalt att förbereda mig på det värsta, att förlora min mamma.


Kommande år präglades av mycket oro, ångest, rädsla och besvikelse. Mamma förlorade sin bostad både för första, andra och tredje gången. När jag var med vänner kunde hon hota med att ringa polisen om jag inte berättade var vi var. När hon själv fick nog på situationen brukade jag köra henne till sjukhuset för avvänjning. Nätterna jag spenderat på sjukhuset eller i bilen med henne är otaliga. Många gånger ändrade hon sig när vi kommit fram till sjukhuset och jag minns särskilt ett tillfälle när jag som taget ur en film blev tvungen att springa till bilen för att köra ifrån henne medan jag i backspegeln kunde se henne komma springande, gråtandes.


Under min gymnasiegång fick jag plötsligt oförklarliga fysiska smärtor i både bröst och rygg, vilket också påverkade min andning. Den ovisshet som uppstod när läkarna inte kunde hitta något fel i kombination med att jag inte längre klarade av vardagen fick mig att hamna i en djup depression. Idag mår jag betydligt mycket bättre och tror att det var min kropp som sa ifrån för att lära mig vikten av att alltid prioritera mig själv först i min relation till min mamma.