Barn & Unga

Johanna

I mammas självmordsbrev stod det 'Förlåt, jag älskar er'. Hon valde att ta sitt eget liv istället för att kämpa och vilja leva. 


Mamma var ingen parkbänkssittare utan en vanlig 'Svensson'. Hon drack mest på helgerna, glad och sprallig i början men det byttes ut mot ångest och gråt på kvällen. Många gånger har jag suttit och bara lyssnat och tröstat, men när jag tagit upp det hon berättat dagen efter har hon nekat till allt och undrat hur JAG mådde! Detta gjorde mig många gånger förvirrad och ledsen.


Det slutade med att jag slutade att lyssna, slutade att trösta, försökte hålla henne på distans. Det var inte förrän jag blev vuxen som jag börja förstå mammas problem med alkoholen. Jag hälsade inte på hos mina föräldrar så ofta jag ville på grund av hennes missbruk.


Flera år senare och efter flera försök från både mig och min syster att få henne förstå att hon hade ett problem så brakade allt samman. Hon gjorde allt för att alla skulle bli osams med varandra genom att hitta på saker vi sagt om varandra till henne. Konflikterna vid familjemiddagarna tog sån energi från oss alla.


Slutligen bestämde vi oss - jag, mina syskon och vår pappa - att nu får det vara nog.


För ett år sedan tog vi kontakt med Nakterhuset här i kommunen för att få stöd och hjälp, både åt henne men även åt oss. Vi skulle boka tid med en psykolog som skulle komma hem till mina föräldrar tillsammans med oss syskon för att försöka en sista gång få henne att förstå vad hennes missbruk gör och vilka problem det ställer till med.


Vi hann aldrig. 


Vår kamp efter detta har varit enormt jobbig men vi har alltid funnits där för varandra. Alla obesvarade frågor, alla känslor, all ångest och den enorma saknaden har vi kunnat dela med varandra. Vi har pratat i timmar, dag som natt. Mamma drack för att hon mådde dåligt, hon mådde dåligt för att hon drack, men hon visste inget bättre. Det val hon gjorde var och är hennes val men jag kommer aldrig sluta sakna henne. För även om hon drack så var ju hon vår mamma som många gånger fanns där när det var jobbigt, när man behövde tröst och vägledning.


Att få berätta och skriva om min upplevelse av missbruk är enormt viktigt för mig, det är en sorts bearbetning av min sorg men även att erkännande som många inte ser och förstår; att missbruk också sker innanför stängda dörrar. Behöver man stöd, hjälp eller bara någon som lyssnar på en, både som missbrukare och medberoende, så finns det i massor - man måste bara våga ta steget. Man tjänar på att prata om det, för vad skulle man kunna förlora? 


Jag älskar dig mamma.