Ingela

Min dotters fem första år i livet missbrukade jag tabletter och alkohol, men ingen såg det. Jag var glad, pigg, utåtriktad - och stoppade i mig tabletter dagen efter. Tog djävulska överdoser, omedvetet. Låg och krampade på köksgolvet.


Jag hade inte förmågan att ta till mig min dotter som bebis, jag var inte tillgänglig känslomässigt. Min pappa och min bror tagit livet av sig med fem månaders mellanrum medan jag var gravid. Jag hanterade det genom att under graviditeten stänga inne mina känslor för att inte riskera missfall, och efter graviditeten började jag döva allt med tabletter och senare alkohol. Jag drack dock aldrig när min dotter var hos mig. Min mamma tog ofta hand om henne – mamma hade ju ingen annan kvar.


Jag kommer från ett dysfunktionellt hem; en alkoholiserad pappa, en starkt medberoende mamma, och en bror som började missbruka i tonåren. Pappa hade ett högt uppsatt jobb som han var mycket noga med att sköta. Sedan söp han fredag till söndag och hela semestern. Mamma hällde ut, gömde, köpte ut, lugnade. Jag stack hemifrån redan som trettonåring och när jag fick dottern vid tjugo hade jag inte bearbetat någonting från uppväxten.


Allt skulle stanna inom hemmets fyra väggar. Jag vågade aldrig berätta något för någon. Jag vågade aldrig bjuda hem kompisar.


Det tänker jag mycket på idag: att det aldrig är barnets fel, och att jag önskar jag pratat med någon utomstående.


Nu är mina barn trygga vuxna, och min äldsta dotter säger att hon inte minns något från mitt missbruk under hennes första levnadsår. Jag själv är nykter sedan 25 år tillbaka. Nu jag ägnar min tid åt ett hjälpa hemlösa i Hässleholm, jobbar som jobbar som coach på ett behandlingshem för personer med psykisk ohälsa och driver eget som samtalsterapeut för att stötta människor i sorg och kris. Jag har ju kommit ut på andra sidan! Det skänker trygghet hos dem jag pratar med. Och mitt engagemang för utsatta människor gör att inget av det som hänt varit förgäves.